Äntligen...
Ser saker och ting lite bättre ut. Men shit vilken pers! Återstår att avvakta och se vad som händer... Men jag hoppas verkligen att det inte tillstöter något mer med min underbaraste lilla älskling i denna värld. Och att det bara var något tillfälligt, som vi nu behandlat. Hoppas, hoppas...
I helgen är J:s lillasyster och hennes kille här på besök. Dom spenderade förra natten här, vilket var trevligt! :) Och idag kom J:s farmor på besök. Också trevligt! Hmm.. Men vart är mina släktingar då.............. *piiiiiik*
Annars jobbar J i helgen så jag och Selma myser på här hemma själva. Lite tråkigt att vara ensamma nu, men jag är sååå glad att jag får ha henne hemma i alla fall. Var så hemskt att veta att hon var inlagd och låg i en liten bur, var dålig, inte visste vad som hände eller vart hon var, utan matte och husse och där dom gjorde en massa undersökningar på henne. Huvva! Har aldrig någonsin sett henne så glad som när jag hämtade hem henne! Min lillis!
Apropå det så körde jag faktiskt bil hela vägen till sjukhuset och hämtade henne, själv. Man klarar uppenbarligen betydligt mer saker när man är under press. Så det är ju bra. Nu ska jag försöka köra lite mer här så det inte blir en sån där inte-köra cirkel som det blev i Umeå (vilket jag nu insett är en väldigt liten stad).
Mitt i all tragik och såklart en massa tankar på att allt hade vart enklare om jag bott hemma i norr, så får man ändå små påminnelser om att det är rätt häftigt att bo här. Små små miniljus i det stora oroliga. Exempelvis den kompetens och resurser det finns här nere (mycket dyrt såklart också, men det är ju inte det viktigaste), vilket känns tryggt. Och det lilla leendet jag för en sekund fick när jag såg att en känd kvinna som jobbar med kungafamiljen satt brevid mig och också väntade på att få hem sin lilla hund. Det lät lite roligt när hon fick honom och dom pratade om vad han varit med om (en fiskekrok var inblandad). Eller den jättesnurvliga sportkommentatorn som var orolig för svininfluensa på apoteket när jag skulle hämta ut medicinen åt Selma. Alla är verkligen lika för livet, oavsett hur mycket pengar, makt eller status man har. Tråkiga saker kan hända alla, OCH händer alla förr eller senare. Även om det känns väldigt orättvist när det gör det. Det går upp och det går ner... Och just nu hoppas jag med allt jag har att det bara ska gå uppåt.
Imorgon ska jag i alla fall jobba, J är hemma på dagen så vi behöver inte lämna lillgumman ensam. Får se hur många såna här som tittar ut då...
Lev och må! Kram
I helgen är J:s lillasyster och hennes kille här på besök. Dom spenderade förra natten här, vilket var trevligt! :) Och idag kom J:s farmor på besök. Också trevligt! Hmm.. Men vart är mina släktingar då.............. *piiiiiik*
Annars jobbar J i helgen så jag och Selma myser på här hemma själva. Lite tråkigt att vara ensamma nu, men jag är sååå glad att jag får ha henne hemma i alla fall. Var så hemskt att veta att hon var inlagd och låg i en liten bur, var dålig, inte visste vad som hände eller vart hon var, utan matte och husse och där dom gjorde en massa undersökningar på henne. Huvva! Har aldrig någonsin sett henne så glad som när jag hämtade hem henne! Min lillis!
Apropå det så körde jag faktiskt bil hela vägen till sjukhuset och hämtade henne, själv. Man klarar uppenbarligen betydligt mer saker när man är under press. Så det är ju bra. Nu ska jag försöka köra lite mer här så det inte blir en sån där inte-köra cirkel som det blev i Umeå (vilket jag nu insett är en väldigt liten stad).
Mitt i all tragik och såklart en massa tankar på att allt hade vart enklare om jag bott hemma i norr, så får man ändå små påminnelser om att det är rätt häftigt att bo här. Små små miniljus i det stora oroliga. Exempelvis den kompetens och resurser det finns här nere (mycket dyrt såklart också, men det är ju inte det viktigaste), vilket känns tryggt. Och det lilla leendet jag för en sekund fick när jag såg att en känd kvinna som jobbar med kungafamiljen satt brevid mig och också väntade på att få hem sin lilla hund. Det lät lite roligt när hon fick honom och dom pratade om vad han varit med om (en fiskekrok var inblandad). Eller den jättesnurvliga sportkommentatorn som var orolig för svininfluensa på apoteket när jag skulle hämta ut medicinen åt Selma. Alla är verkligen lika för livet, oavsett hur mycket pengar, makt eller status man har. Tråkiga saker kan hända alla, OCH händer alla förr eller senare. Även om det känns väldigt orättvist när det gör det. Det går upp och det går ner... Och just nu hoppas jag med allt jag har att det bara ska gå uppåt.
Imorgon ska jag i alla fall jobba, J är hemma på dagen så vi behöver inte lämna lillgumman ensam. Får se hur många såna här som tittar ut då...
Lev och må! Kram
Kommentarer
Postat av: Anna
Tack :) jo födelsedagen var bra, men inte alls speciell. Det märks att man blivit äldre :P åt inte ens nån tårta! Snart är det din tur :)
Jo vi har det bara bra! Molly blir ju hela 2 månader idag, tiden går.... Hur är det med er då? Hörde att ni mest troligt inte kan komma den 21:a eller? Kram
Trackback
