Lifestyle by Mary

Då var den lilla flickan från landet äntligen framme i den stora staden. Tredje gången gillt blev det av, efter diverse velningar och ändringar däremellan. Och jag måste säga att: I'm lovin' it! Jag är helt utomordentligt glad, lycklig och nöjd över beslutet och utförandet. Måste dock erkänna att jag inte kände så första dygnet, då jag var i en smärre kulturchock.

Sent på kvällen lyckades vi i förvirrande Stockholmstrafik äntligen hitta till lägenheten, trötta och sluta efter för lite sömn de senaste nätterna och en massa sista-minuten-flyttande. Grannen som vi skulle hämta nycklarna hos svarade varken på mobilen eller dörren. Men tillslut kom vi på att vi skulle höra med "ordföranden", som vi som tur var fått namnet på, om nycklarna. Genom hans föräldrar lyckades vi då få tag på nyckeln! Pjoh! Vi smög oss in i lägenheten och kunde konstatera att den var väldigt fräsch, och tom... Med gas! Min skräck! Paranoid som jag kan vara ibland. Och ingen brandvarnare heller... (Har inte alla det?)  Nåja, vi bar upp hela entouraget och begav oss ut på en promenad med Selma i den tidiga Stockholmsnatten. Vi hamnade i ett väldigt tråkigt radhusområde/gymnasieskolaområde, där man helt verkade ha bortprioriterat det där med gräsklippning och ansning av vegetation på tomten. Fästingar! (En annan paranoia) Dessutom upptäckte vi att vårt hus stod ca 20 m från tunnelbanan, med bl.a en restaurang/pub och begravningsbyrå i huset. Polisbilarna turades om att köra förbi på den ganska stora vägen här nedanför huset. Hmm.. Inte så jättekul bostadsområde tänkte vi, med tanke på vår smått naiva illusion innan. Natten i någon annans säng passerade och morgonen efter ringer mamma för att fråga hur det gått, samt berätta att det skett ett mord ganska nära oss (vilket sedan visade sig vara en väldigt liten bit bort). http://www.expressen.se/Nyheter/1.1601139/tess-var-en-underbar-tjej En 15-årig tjej som blivit mördad av några i sin egen ålder. Tvärs över gatan/rondellen från vår balkong låg skolan de gått på. "Okej, ett mord, ja men det är väl så vardagen ser ut här. Det får man väl ta om man ska bo här." Efter en sväng på ett smockat IKEA (för att köpa lite smågrejs som inte fanns i lägenheten ex. osthyvel, tydligen har inte alla det) och storhandling beslöt vi oss för att åka in till stan med T-banan och se hur J skulle ta sig till jobbet morgonen efter. Samt hälsa på hans kompis som köpt en lägenhet på Kungsholmen. Givetvis såldes inga SL-kort på vår station (vet inte tusan vad dom där vakterna får betalt för, dom sitter ju bara där) så vi fick gå till nästa station som var betydligt sunkigare. Selma tyckte det var kul och spännande att åka T-bana ända tills vi i gången till Centralen mötte typ ett helt tåg eller vad det var, som just ankommit. Då blev hon aningen stressad! Och när vi skulle gå ut ur Centralstationen märkte vi att det var massa poliser där. Genom glasdörrarna såg vi att det var fler utanför. J ökade på min spänning när han sa att "det verkar som att det är nåt på gång här..." med en ovanligt nervös stämma. Funderade en tusendels sekund på att inte gå ut, men tog mig i kragen. Utanför fanns mysko män med skinnjackor och hörsnäcka i örat som stirrade på oss, polisbussar/bilar och en mysko stor, vräkig bil med tonade rutor. Vi smög oss förbi "zonen" och då ropade J: "Det är ju Reinfeldt!" Och där kom han med hela sitt följeslag, satte sig i den stora bilen och en polisbuss körde ut mitt framför en buss och spärrade gatan, så han kunde glida förbi. Tätt följt av ännu fler polis- och civilbilar. Okej, då kändes det ju mer kul än farligt. Trodde ju nästan att det var ett rån, eller ett till mord... Vi fick oss en lång men fin tur efter Norr Mälarstrand i kvällssolen och klarade oss sedan helskinnade hem igen.

Det dygnet var jag inte så säker på flytten. Längtade smått hem. Men när dagarna gick och vi lärde känna området mer, hittade ett jättefint villaområde åt ett annat håll med jättebra rastningsvägar och en bautastor park enkom för hundpromenader. När vi åkt runt till massa köpcentrum med bilen, finns ju inte direkt bara Storheden att välja på här. När vi insåg att inte bara området, utan även hela staden och till och med hela Sverige var chockade över mordet, insåg jag att det nog faktiskt var något väldigt ovanligt. Och allt gick från natt till dag! Att mordet sedan var väldigt "internt" (svartsjukedrama) gjorde att det inte kändes som ett lika stort riskmoment för en själv. Även om man nu självklart får fortsätta vara lite paranoid då och då och tänka sig för när, var och hur man går på vissa ställen. Hela förra veckan var jag på olika shoppingturer och spatserade runt på söder och i stan. I lördags var vi på inflyttningsfest hos J:s kompis och hade det trevligt. Selma gillar som sagt att åka T-bana eftersom hon då kan ligga och kika under sätena på andra hundar som också åker. Det enda jag kan klaga på är att dagarna med sol har varit få, men det kommer väl. Och som kompisarna till den mördade tjejen skrev i ett inlägg: "Det är änglarna som gråter...". http://minneavtherese.blogg.se/ Och det kan jag hålla med om, i alla fall symboliskt sett, för huvva så fruktansvärt hemskt och onödigt. Vi har gått förbi mordplatsen några ggr nu och det är alltid folk som står där. Det ligger fullt av blommor, kort och andra saker på marken.

Den mördade tjejens motto var, Lev Livet Fullt Ut. Det hoppas vi att vi också kommer göra nu, här i den stora staden.

Kramar till alla nära och kära där hemma!